Där allting bor

Tiden går. Är det verkligen över en månad sen jag skrev något? Det känns inte så, det känns som nyss. Tiden har antagit en ny skepnad under den här sjukskrivningen. Efter dryga två månader landade jag till slut. Hittade tillbaka till roten av mig själv, där allt är lugnt och stilla och inga förväntningar måste tillgodoses. Det är en mycket speciell känsla och jag vill vara där nu, hela tiden. Att ta sig dit kommer inte av sig själv, utan ansträngning. Tvärtom, det krävs ett mycket medvetet arbete och det är färskvara, det måste underhållas. Jag har gjort en liknande resa en gång tidigare i mitt liv, då fick jag hjälp av andra människor och det har jag fått även denna gång. Eller snarare tagit hjälp där jag förstod att den fanns.

Jag har hittat min flock, den som jag antagligen sökt efter hela livet men kanske letat efter på fel ställen. Eller inte varit riktigt redo att möta. Jag vet inte. Den här flocken består av ett antal kreativa själar som mötts i en längtan efter ett kreativt, konstnärligt liv där vi ges möjligheter att skapa oss detta. Allt enligt en plan och genom hårt arbete. I den här flocken har jag funnit själsfränder från hela världen, här finns en styrka, en omtanke och kärlek som tar andan ur mig ibland.

Så i min bubbla här hemma har jag vilat mycket och arbetat mycket. Jag har kommit nära mig själv och min dröm. Jag tar mig stegvis och planerat närmare ett liv som går med mig, inte mot mig. Jag vet inte exakt hur det kommer att se ut, vilket inte heller är något jag strävar efter. Att känna tillit till att vara här och nu, i den här dagen och den är stunden, att lita på att det är som det ska vara just nu – det är något jag övar på dagligen. Det är svårt för mig och nästan alltid det jag snubblar på när jag snubblar.

Jag har börjat jobba så smått igen. Där blir min stora utmaning att inte göra som jag gjorde förut. Att jobba utan att vara duktig. Att inte holka ur mig själv på något som inte kräver det. Att lägga min urkraft på det som får glöden att brinna.

img_1422
Jag har varit på akvarellkurs också!
Annonser

Urkraft

Det vrider sig i mitt inre. Egentligen är jag heligt förbannad. Det finns så mycket jag vill skriva om, saker som hänt för flera år sen och sånt som händer nu. Jag vill berätta för att jag kan och har en röst och ett språk. För att jag vill vara ärlig och sann och på riktigt. Men av kärlek till mig själv och för att jag vill vara en bättre människa än den som vill tysta min röst, så väljer jag idag att avstå.

I mig bor en urkraft. Den är min kärna och den har burit mig igenom livet så här långt. Jag har tagit mig igenom tuffa tider förr, jag har också levt igenom fantastiska perioder tack vare den kraften. Min extrema känslighet i kombination med denna urkraft är en svårslagen och svårmanövrerad tillgång. När jag är i flow och har hög energinivå så är jag nästan ostoppbar. Jag driver igenom mina projekt, förverkligar drömmar och öppnar nya dörrar till nya upplevelser. När jag har låg energi och hamnar ur balans tvivlar jag på allt som nyss var en självklarhet. Lika oövervinnelig som jag är i flow, lika besegrad känner jag mig när flowet stannar av. Sådan är min personlighet och jag kan egentligen inte göra så mycket åt det. Jag vill inte heller. Jag gillar mig, med allt vad det innebär att vara jag.

Urkraften finns där, även nu. Den är som en liten glödande boll i mitt inre, pulserande, varm, väntande. Jag vårdar den så bra jag kan för jag vet att någon gång snart vänder det. Snart kommer något hittills okänt att kika fram runt hörnet, för så är livet. Jag har lärt mig att kaos och kris faktiskt leder till förändring och jag behöver förändring. Det kommer inte gratis och jag kan inte överlämna ansvaret till någon annan. Men jag kan prova med att luta mig tillbaka en aning, våga vara i det tillståndet av att inte ha kontroll och ständigt återvända till att känna tillit.

Jag är inte så mycket för att dela citat till höger och vänster, men någon gång ibland dyker det upp ett framför en när man som bäst behöver det. Och kloka människor som säger kloka saker är en bra grej.

 

cslewisquote

Att utsätta sig för andras åsikt

Att utsätta sig för andras åsikt. Det är något man kan välja att göra eller att inte göra. Att bryta ny mark och att göra det publikt är en risktagning. Livet är förstås lättare att navigera i om man väljer att så långt det är möjligt undvika att utsätta sig för andras åsikter om det man säger, skriver, skapar. Jag har valt att utsätta mig. Jag har nog alltid varit sådan, att jag värderar min möjlighet – och frihet – att kunna uttrycka mig så högt att jag inte kunnat avstå. Jag har använt olika uttrycksmedel och befunnit mig i oerhört skilda situationer och miljöer men jag har aldrig varit rädd för att säga vad jag tycker, tänker och känner. Ibland med för många ord och ibland utan rätt mottagare. Jag har en stark önskan om att bli förstådd vilket gör att jag ibland överförklarar. Inte alla kan hantera det och jag accepterar och hanterar det på de sätt jag kan.

I det skeende i livet som jag befinner mig nu så väljer jag på nytt att utsätta mig. Jag lägger upp mina ritade och målade alster, även dessa i olika stadier av färdighet. Och jag skriver. Jag berättar för er som vill läsa vad som hänt med mig. Jag lämnar ut en ganska stor del av mig själv för att det är viktigt för mig att dela med mig. För min egen skull och för er. Till er. Och jag är förundrad och in i själen tacksam för all respons jag får. Så många som hört av sig med antingen ett ensamt hjärta eller med långa beskrivningar om en egen upplevelse av något liknande. Jag har fått nya vänner och återknutit gamla vänskapsband, jag har fått peppning från andra sidan Atlanten, tackbrev från för mig helt okända människor och erbjudanden om kaffe och samtal från de mest oväntade håll. Ni tackar mig för min ärlighet och modet att skriva som det är. Jag tackar er från djupet av mitt hjärta för att ni läser, skriver och finns där.

Jag kommer att fortsätta att utsätta mig. Det kommer att vara ärligt och sant för det är det enda som fungerar. Det som händer nu är en början på något nytt. Jag lever i total ovisshet om vad som ska komma och jobbar på min tillit till att det blir som det ska. Jag hoppas att ni vill fortsätta att följa mig. Skriv, kommentera, dela. Tack!

 

hja%cc%88rta

Jag är inte trasig

Igår grät jag mig igenom ett så kallat rehabmöte på jobbet. Jag blev helt tagen på sängen av min egen reaktion då jag kände mig förberedd på vad jag ville säga och jag visste vilka som skulle vara med på mötet. En person jag inte räknat med dök upp och jag tappade all känsla av tillit till situationen. Det löste sig så att personen avvek den här gången, men nästa gång blir det inte så. Processen ser ut som den gör. Rehab. Jag tycker inte om ordet, inte nu. Det betyder att det är jag som är trasig och ska lagas för att kunna återgå till det jobb jag blev trasig medan jag utförde. Jag tycker inte om att se på mig själv som trasig för det är inte jag som är trasig, det är något annat som är trasigt när människor tillåts gå i sank medan de gör sitt jobb. Jag är trött, ibland outsägligt trött, men inte trasig. Frustrerad, ledsen, arg, utmattad men inte trasig.

Det är inte bara jobbet som orsakat mitt tillstånd. Det är nog aldrig bara en orsak till en systemkollaps. Det finns andra grejer,  personliga och privata saker som berör andra människor, viktiga för mig. De måste få behålla sin integritet så jag vill inte skriva om dem.

Det jag kan skriva om är att jag är funtad så, att jag inte har några filter mot det som händer runt mig. Jag är en känslig sort, både utåt och inåt. Jag kan inte sortera bort ljud eller ljus, saker som pågår, människors samtal eller sysslor. Jag kan heller inte lägga på något filter för att göra mig lite mindre sårbar för det som händer människor jag älskar och bryr mig om. Jag plockar upp stämningar på nolltid och har ofta fullt upp med att tolka vad jag upplever. Ibland gör jag rätt tolkning, ibland helt fel. Det här slukar förstås energi. Att inte riktigt ha förmågan att urskilja vad som är viktigt eller mindre viktigt, att ge allt samma valör, betyder i nästa steg att min kropps gamla nedärvda signalsystem alldeles för ofta signalerar livsfara – fly eller slåss! – helt i onödan. Det sliter. Det gör mig till expert på att läsa andra människor, men det sliter. Hårt.

Idag har jag parkerat mig på landet, lite för mig själv men nära människor jag är trygg med. Jag tar en liten liten paus från min närmaste familj och livet i stan. Jag tar hand om mig på de sätt jag känner till och fortsätter sökandet efter mitt väsen, det som jag vet att jag är och det som ska få ta tillbaka sin rättmätiga plats.

Tack för att du läst. Dela gärna om du tror att någon annan vill läsa.

image
Skissar med tusch idag.

Att vara sjukskriven eller inte.

Man skulle kunna tro – och framför allt vilja –  att när man till slut fattar beslutet att vara sjukskriven ett tag så släpper man automatiskt taget om allt som snurrat i hjärnan och bara vilar. Nope. Min hjärna är van att gå på högvarv jämt och det programmeras inte om i första taget. Det är nog inte heller något att sträva efter i allt för hög grad, jag är ju den jag är. Som tur är så har jag räddat mig själv i tid. Det finns olika grader av utmattning och jag lyckades dra i nödbromsen innan jag kom till det stadiet att man blir liggande som ett kolli i veckor eller månader. Det var i grevens tid, men jag lyckades. Eller kanske snarare jag lyckades låta läkaren övertala mig…

Nu har jag varit hemma i fyra veckor snart. Jag är inte på långa vägar redo att gå tillbaka till samma liv som innan. Jag vet inte hur lång tid jag behöver, men jag vet att jag inte kan välja att vara sjukskriven särskilt mycket längre. Att vara sjukskriven och kunna få sjukpenning är på papperet en fantastisk möjlighet i vårt land. I verkligheten blir det inte riktigt så fantastiskt. För mig innebär det att jag får ut hälften av min inkomst. Inte 80% alltså utan 50%. Det beror på att det finns ett tak för hur mycket man får tjäna och det blir alltså 80% av det taket som betalas ut. Nu kanske någon tycker att om man tjänar så pass att man hamnar över det taket så borde man inte ha nåt att klaga på, men att tappa halva sin inkomst får förstås brutala följder för de allra flesta. Så konsekvensen för mig är alltså att jag inte kan fortsätta att vara sjukskriven trots att jag behöver. Jag har att välja på att gå tillbaka till den arbetssituation som till stor del är orsaken till att jag kört mig i botten, eller att säga till min familj att vi får börja leta nytt boende. Jag letar nya möjligheter i den mån jag orkar, men som alla nu vet är det just orken som är problemet när man är utmattad. Moment 22.

Och då tänker jag på hur många människor som hamnar ännu värre i klistret när de blir sjuka. Jag är inte ensam, jag har ett stort nätverk med människor runt omkring mig som stöttar på alla sätt. Men hur gör man om man inte har det? Jag har trots allt förmågan att uttrycka mig och tala för min sak där jag behöver. Hur många människor saknar detta på grund av till exempel språksvårigheter eller dåligt självförtroende (som kommer som ett brev på posten när man hamnar i utkanten av livet ett tag)?

Det är lätt att gå vilse i allt som snurrar i huvudet. Vissa dagar är bättre, andra sämre. Idag skriver jag det här inlägget för att jag vill visa på att det finns flera lager i det här med att vara sjuk. Jag tycker inte synd om mig själv. Men jag försöker känna medkänsla med mig själv istället för att gå omkring och känna mig dålig. Igår blev jag påmind om att jag istället för att tänka att jag inte har något val kan tänka att jag väljer såhär just nu. Inget är hugget i sten och saker kan förändras på nolltid. Jag vill undvika att klä på mig den gamla offerkoftan som går ut på att lägga allt ansvar utanför sig själv, det är omständigheterna som avgör hur jag har det. Jag vill vara den som sitter vid ratten och inte i baksätet. Just nu sitter jag faktiskt vid ratten även om motorn går lite på tomgång. Kanske kan jag snart lägga i ettan i alla fall….

 

Vissa dagar blir det inte blommor när jag ritar.

img_1290
Kvinna i kaos. (Penna och papper)

Att orka eller inte orka.

Det är ju inte det att man är svag och inte orkat så mycket. Det handlar om att man varit stark och orkat alldeles för mycket alldeles för länge. Utmattad. Smaka på ordet. Utmattad blir man inte i första taget. Trött och sliten, javisst, men utmattad i ordets bemärkelse, det är nåt helt annat. Utmattad är när klockan ringer på morgonen och man bara gråter. Utmattad är när man står där i köket och ska göra frukost men har glömt hur. Utmattad är när kroppen inte längre orkar utföra det som hjärnan vill och sätter sig fett på tvären. Man får helt enkelt inte ihop nånting längre.

Ovanpå det – eller kanske under – finns skuld och skam. Jag mår inte bra, men jag ska fan inte kasta in handduken. De behöver mig. Alla behöver mig. Jag är navet kring vilket allt kretsar och utan mig havererar allt. När jag väl kastat in handduken ändå, med påtryckning från läkare, så skäms jag över att jag inte orkade mer.

Jag vet att det här jag beskriver är något de flest som drabbats av utmattning har gemensamt. Jag vet också att det är något som är fel med det som omger oss, mer än oss själva. Idag är 1/4 av alla sjukskrivningar relaterade till psykisk ohälsa, som i sin tur ofta beror på stress. Vi vet att för mycket negativ stress är dåligt för oss. Vi vet att utmattning ger upphov till hjärnskador, som sen gör oss mindre tåliga för stress. Det finns kanske några supermänniskor därute som är rustade att klara hög stressnivå under lång tid, men de flesta är det inte. Ändå är ordet ”stresstålig” det vanligast förekommande i jobbannonser idag. Du ska klara ett högt tempo, snäva deadlines och vara stresstålig, annars behöver du inte göra dig besvär. Men VARFÖR? Varför vill man som arbetsgivare redan från början skapa en arbetsmiljö där stress är grundförutsättning för att klara jobbet? Varför tror man att man på det sättet lockar till sig dessa supermänniskor som kan leverera hur mycket som helst under hur pressade förhållanden som helst och varför tror man att man på det sättet får ut det mesta ur sin verksamhet? Varför är det så få ledare/chefer/arbetsgivare som förstår att bäst effekt får man ur människor som mår bra, trivs i sin arbetsmiljö, känner sig delaktiga och kan påverka sin arbetssituation?

Jag kommer aldrig att söka ett jobb där stresstålig är ett kritierium för att få vara med. Där förväntningen redan innan jag har börjat är att jag ska vara beredd på att leva i ett tillstånd som orsakar hjärnskador. Min tid är viktigare än så. Mitt liv är viktigare än så.

Odefinierad blomma i akvarell och tusch.

img_1277-kopia

Krasch 2

Det var längesen jag skrev eller la upp något annat. Min dator kraschade. Och så även jag. För andra gången i mitt liv kom jag till en punkt när kroppen blev tvungen att skrika i högan sky att jag skulle lägga av, för att jag skulle lyssna. Jag tänker inte gå in djupare på det än att jag nu är på hemmaplan ett tag. Jag vilar, kommer ikapp mig själv men jag gör också en slags revision och möter mig själv. Vart tog jag vägen? Och framför allt – vart är jag på väg? De sista fem åren har jag tillbringat åtta timmar om dagen vid ett skrivbord i ett överfullt kontorslandskap, med ett litet fönster med utsikt mot ett stängsel med taggtråd. Jag ser det framför mig och vet att det går inte längre. Jag är rädd och har ingen kontroll nu men jag övar på att orka vara i det tillståndet. Livet och min process får ha sin gång.

Under tiden ritar jag. Och målar. Skapar mönster. Skriver. Sjunger. Letar rätt på mig själv.

Fantasiblommor. Målade i akvarell och bearbetade digitalt.

rityta-3

rityta-1rityta-1-kopiarityta-1-kopia-2